392
ningen som en bakgrund för sina ställningstaganden i korthet erinra om deras innebörd.
Av grundläggande betydelse för bevakningen av naturvårdssynpunkter i vattenmål är uppenbarligen i första hand de regler i vattenlagen, enligt vilka domstolen har att bedöma verkningarna av ett vattenbyggnadsföretag. Dessa återfinnes, såvitt nu är fråga, i 2 kap 3 § andra stycket vattenlagen. Enligt den före den 1 juli 1961 gällande lydelsen skulle ett företag icke tillåtas, där genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld vore att befara. Genom lagändring som trätt i kraft nyssnämnda dag har orden »för landets djur- och växtvärld» utbytts mot »från naturskyddssynpunkt». I departementschefens motivering för denna ändring (prop 13/1961) anfördes följande:
Beträffande de intressen som avhandlas i andra styckets andra punkt bör jämkningar ske med hänsyn till nutida uppfattning om naturvård. Den moderna naturvården eftersträvar ur vetenskapliga, kulturella, estetiska, sociala och ekonomiska synpunkter att för framtiden bevara den levande naturen och landskapsbilden. Det synes ej erforderligt att formulera lagtexten så, att i densamma vissa grenar av naturskyddet — tex skyddet för landskapsbilden eller för djur- eller växtvärlden — särskilt framhålles. Den tillståndsbeviljande myndigheten bör beakta alla betydande ingrepp i naturen, vartill en tillämnad vattenbyggnad kan befaras leda. I stadgandet torde alltså böra angivas de fall, då genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust ur naturskyddssynpunkt är att befara. Det har även framförts förslag, att »annan avsevärd olägenhet för landsdelen» skall nämnas särskilt. Detta uttryck synes dock alltför obestämt och omfattande, och jag anser mig ej kunna förorda att det upptages i lagtexten.
Det torde sålunda vara fullt klart, att lagrummet kan anses innefatta en hänvisning till samhällets naturvårdspolitik i allmänhet sådan denna kommer till uttryck i naturvårdslagstiftningen och motiven till denna. Prövningen är därmed väsentligt utvidgad i förhållande till den tidigare lydelsen och framhäver enligt utredningens mening särskilt behovet av en sammanfattande bedömning av återverkningarna på den levande naturen, landskapsbilden och rekreationsintresset.
Genom lag om ändring i vattenlagen, som trätt i kraft den 1 januari 1962 (prop 154/1961, tredje lagutskottets utlåtande 29/1961), har ytterligare en reform vidtagits av betydelse i nu förevarande sammanhang, i det att kommunerna — landskommuner, köpingar och städer — tillagts rätt att självständigt föra talan i flertalet vattenmål för tillgodoseende av allmänna intressen inom orten. Någon inskränkning i kammarkollegiets behörighet att bevaka det allmännas talan i vattenmål har dock icke åsyftats med lagändringen.
Utredningen har från allmänna utgångspunkter funnit anledning föreslå
