402
vårdsområdet. Allmänt sett måste det för vattendomstolarna framstå som en avsevärd förbättring av rådande läge att få tillgång till denna sakkunskap. Möjligheten att uppdraga åt naturvårdsnämnden att utföra sakkunnigundersökningar synes av vattendomstolarna böra begagnas företrädesvis då frågan om ett företags tillåtlighet är beroende av bedömningen av dess inverkan på naturförhållandena samt då en kontroversiell naturvårdsfråga eljest har stor räckvidd eller intrikat karaktär.
I den mån vattendomstolen i andra fall anser sig ha behov av särskild sakkunskap på förevarande område torde med stöd av 11 kap 49 § vattenlagen yttrande kunna inhämtas från länsstyrelsen, som enligt utredningens förslag skall få viktiga funktioner beträffande naturvården i länet, eller till sakkunnig förordnas lämplig person som anvisas av naturvårdsnämnden. Det senare förfaringssättet torde få tillgripas inte minst i fråga om dokumentariska undersökningar. I stor utsträckning torde den sakkunskap som finnes företrädd inom vattendomstolen liksom hittills vara tillfyllest för att garantera en tillfredsställande behandling av uppkommande naturvårdsfrågor. Detta gäller inte minst sådana fall där naturvårdsintressets sociala aspekt är av dominerande betydelse. Naturvårdsfrågor torde under målets handläggning ofta erhålla värdefull belysning genom material som framlägges av enskilda parter, kommuner och lokala naturvårdsorganisationer.
Av gällande regler följer att kostnad för naturundersökningar som företages enligt förberedelsekungörelsen samt på grund av förordnande enligt 11 kap 45 § eller 14 kap 5 § 2 mom vattenlagen skall gäldas av sökandeparten. Detsamma gäller enligt rättspraxis särskild utgift och kostnad som kammarkollegiet fått vidkännas för dylik utredning. För myndighets yttrande jämlikt 11 kap 49 § vattenlagen torde däremot kostnader i regel icke påföras part.
Vid utförandet av naturundersökningar i samband med vattenmål har naturvårdsnämnden att taga vederbörlig hänsyn till de önskemål rörande utredningsmaterialets omfattning och beskaffenhet som kan framställas från vattendomstolens sida. Nämnden bör, beroende på ärendets art, själv svara för de ytterligare kontakter, exempelvis vetenskapliga, som i det aktuella fallet kan vara av betydelse. Det ligger vidare i sakens natur att nämndens ställningstagande även grundas på vederbörande regionala och lokala naturvårdsorgans upplysningar och synpunkter, liksom att nämnden söker samordna lokala och regionala intressen med riksintressen. Enligt utredningens uppfattning har förfarandet hittills kännetecknats av bristen på en sammanfattande syntes vid bedömningen av naturvårdsintresset, en brist som nu torde kunna avhjälpas.
Det ankommer givetvis på naturvårdsnämnden att administrera och leda det utredningsarbete nämnden har att utföra i samband med vattenmål. Det är emellertid helt uteslutet att nämnden i sin egen personalstat skulle kunna upprätthålla en ständig beredskap för att tillgodose alla uppträdande
