utredningsbehov. Detta är för övrigt uteslutet redan av den anledningen att det icke låter sig i förväg överblickas vilket slag av specialkunskap framtida vattenbyggnadsärenden kan aktualisera. I stället torde nämnden böra för ett aktuellt ärende sammansätta en för uppgiften lämpad arbetsgrupp av specialister. Det för en dylik verksamhet bästa organisationsunderlaget torde vara att inrätta ett särskilt förslagsanslag under statens naturvårdsnämnd, som formellt upptages med ett mindre belopp, exempelvis 1000 kronor, och vars verkliga volym bestämmes av de medel, som sökandeparten antingen på grund av åläggande från vattendomstolen eller genom frivilligt åtagande ställer till förfogande. Utredningen föreslår därför att ett sådant anslag inrättas efter mönster av exempelvis anslaget för fiskeristyrelsens undersökningar inom sötvattenslaboratoriet. Utredningen har icke förutsett något behov av att med dessa anslagsmedel inrätta några extra ordinarie befattningar.
Vid alla slag av naturundersökningar i samband med vattenbyggnadsföretag bör enligt utredningens mening även kulturminnesvårdens intressen i erforderlig utsträckning bevakas. Vid organiserandet av erforderliga fältundersökningar bör därför samverkan ske centralt med riksantikvarieämbetet och regionalt med landsantikvarien.
2. Naturvårdsupplysningen och organisationerna
I sina allmänna riktlinjer för naturvården i landet (sid 166) har utredningen framhållit att det för att samhällets insatser på naturvårdsområdet skall bli fruktbärande är av utslagsgivande betydelse att alla medborgargrupper kommer till insikt om det ansvar, som vilar på den enskilda människan vid vistelse i naturen. Detta ansvar avser dels hänsynen mot den levande naturen, dels hänsynen mot markägarna och landsbygdens näringsliv över huvud. Naturvårdsupplysningen bör sålunda icke enbart taga sikte på att meddela vissa fundamentala kunskaper om växt- och djurliv och det biologiska sammanhanget i stort utan även att sprida kännedom om jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske m m. Vidare finns ett klart sammanhang mellan naturvård och friluftsliv i allmänhet. Det är därför riktigt att naturvårdsupplysningen även tar upp frågan om naturens betydelse för människans fysiska och psykiska hälsa, d v s propagerar för naturens rekreationsvärden.
Det ligger i sakens natur att naturvårdsupplysningen främst bör inriktas mot tätortsbefolkningen, då det är denna som främst »exploaterar» naturen. Det är realistiskt att utgå från att denna stora befolkningsgrupp — på sikt inemot 80 % av landets befolkning — ännu icke på långt när har fått insikt och mognad att uppträda i naturen på rätt sätt. Här föreligger alltså en folkuppfostringsuppgift av stora dimensioner.
Om naturvårdsupplysningen skall kunna nå alla och ge goda resultat, måste den begagna sig av de effektiva upplysnings- och propagandamedel
