410
C. Kostnader för ersättningar till markägare m m
Naturvårdens dominerande kostnader i framtiden kommer att utgöras av rena sakkostnader. De viktigaste utgiftsposterna kommer att avse överförande i kronans ägo av nya nationalparker, säkerställande av nya naturreservat, ersättningar för mistad glesbebyggelserätt m m med anledning av byggnadsförbud, ersättningar i samband med täktregleringen samt kostnader för naturvårdsobjektens iordningställande, vård och förvaltning. Vid uppskattningen av dessa kostnader står föga ledning att finna i tidigare erfarenheter.
Det finns huvudsakligen två vägar att begränsa dessa kostnader för staten. Den ena utvägen är att, där så är möjligt, undvika att med äganderätt förvärva naturreservat och att i stället nöja sig med att ersätta markägarna för det intrång, som de av naturvårdsskäl betingade inskränkningarna i områdets utnyttjande föranleder. Ett sådant tillvägagångssätt har bedömts möjligt i ett betydande antal fall. Den andra möjligheten är att stat och kommuner gemensamt finansierar säkerställningskostnaderna för objekt av övervägande social betydelse. Ansvarsfördelningen stat—kommun på naturvårdsområdet är så betydelsefull för framtiden, att utredningen funnit nödvändigt närmare utveckla frågan i det följande.
Det kan redan nu sägas ingå i kommunens ansvar enligt byggnadslagstiftningen och hälsovårdsstadgan att tillse att det inom kommunen för kommunens egna invånare anordnas lämpliga friluftsområden. Så har också skett i flera fall, särskilt i vissa större städer. För att lösa dessa frågor har emellertid kommunerna ibland tvingats gå utanför den egna kommunens gränser, såsom exempelvis är fallet med Stockholms stad. Understundom torde man även få gå över gränsen till annat län; detta torde exempelvis bli fallet med Göteborg och Borås. På grund härav framtvingas alltmer en interkommunal samverkan för säkerställandet av fritidsområden. Exempel på sådana initiativ är bl a stiftelsen Stockholms skärgård och västkuststiftelsen.
Å andra sidan är att märka att staten traditionellt iklätt sig det primära ekonomiska ansvaret för vissa delar av naturvården. Kronan gäldar sålunda kostnaderna för alla ingrepp enligt gällande naturskyddslag och strandlag. I praktiken har det haft ringa betydelse, att lagstiftningen förutsatt, att kostnader med anledning av beslut enligt strandlagen och vid tillämpningen av institutet naturpark i vissa situationer kunnat delvis ersättas av kommun.
Vid realiserandet av den nya målsättning, som utredningen förordar, varvid några distinkta gränser mellan social och kulturell naturvård icke längre uppehålles, bör det ekonomiska ansvaret anpassas härefter. Detta är även nödvändigt med hänsyn till att utvecklingen klart ådagalagt, att de mindre kommunerna icke rimligen kan åläggas ett ekonomiskt huvud-
