ansvar på naturvårdsområdet till förmån för befolkningsgrupper, som icke är bosatta i kommunen.
Det kan uppenbart bli föremål för delade meningar, enligt vilka relationer stat och kommun bör repartisera kostnader för naturreservat. I Danmark (jfr sid 47) tillämpas principen att staten svarar för hälften, ibland mera av kostnaden. Utredningen har för egen del stannat för en differentierad skala. Liksom hittills bör staten helt svara för alla kostnader för nationalparker, naturreservat av utpräglat kulturell eller vetenskaplig betydelse samt för naturminnen. För naturreservat av övervägande social betydelse, d v s egentliga fritidsområden, bör eftersträvas en gemensam finansiering av staten och berörda kommuner enligt en glidande skala. Som förutsättning för statligt stöd bör generellt gälla, att området får den formella karaktären av naturreservat enligt den nya naturvårdslagen. Detta är nämligen enklaste sättet att garantera, att området varaktigt utnyttjas för avsett ändamål och att lämpliga utnyttjande- och vårdbestämmelser meddelas. Om det aktuella reservatet uppenbarligen kommer att utnyttjas huvudsakligen av den egna kommunens invånare, bör statens åtagande begränsas till 20 % av kostnaderna för förvärv eller dispositionsrätt. Om å andra sidan reservatet mer eller mindre har rikskaraktär, d v s utnyttjas av folk från hela landet, bör staten bidraga med hela kostnaden. Emellan dessa ytterlighetsfall torde en avvägning böra ske i varje enskilt fall. Om flera kommuner har uppenbart intresse i reservatets tillkomst bör som villkor för statens stöd gälla, att vederbörande kommuner solidariskt samverkar.
Utredningen har tidigare uttalat, att förvaltning och vård av naturreservat är en uppgift, som bör decentraliseras så djupt som möjligt, helst till markägaren själv i det fall reservatet ej övergår i allmän ägo. Då det gäller naturreservat av övervägande social betydelse är det eftersträvansvärt att kommunen, där reservatet ligger, får ansvaret för förvaltningen. Dylika åttaganden bör utverkas redan vid reservatets avsättande och kan då, beroende på omständigheterna, utgöra skäl till högre statsbidrag än eljest skulle vara skäligt.
De principer, som här i korthet skisserats, bör enligt utredningens mening icke låsas i författning. Det är nämligen nu omöjligt att i detalj förutse alla de situationer, som kan föranleda speciella hänsyn. I stället förordar utredningen att statens naturvårdsnämnd fortlöpande underställer Kungl Maj:t förslag till åtgärder med anledning av de förslag, som inkommit från länsstyrelserna. Då de faktiska kostnaderna ibland icke är kända — då tvångsreglerna tillämpas avgörs de av domstol — får Kungl Maj:ts beslut karaktären av ett garantibelopp. Detta kan behöva omprövas, då de faktiska kostnaderna är kända.
Det möter uppenbarligen betydande svårigheter att uppskatta kost-
