418
Föreskrifterna om regleringsavgifternas användning ändrades år 1944. Dittills hade gällt att avgiftsmedlem skulle användas i första hand till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet och först därefter till allmänna ändamål inom bygden. År 1944 jämställdes de båda användningsområdena.
Motiven till regleringsavgifter
I en motion till 1915 års riksdag gav motionären uttryck åt den uppfattningen, att i samband med tillåtelse till en vattenreglering skälig andel av företagets vinst borde tillförsäkras staten och vederbörande kommuner för att användas till motverkande av de risker, ävensom tillgodoseende av de berättigade krav i övrigt, som äger samband med företaget. Till stöd härför framhölls bl a att ett dylikt företag kan ge anledning till avsevärda naturförändringar i den omgivande bygden och att företaget kan medföra olägenheter i olika riktningar, ävensom minskad trevnad för den trakt som beröres.
Inom jordbruksutskottet, till vars behandling motionen överlämnades, uttalade utskottets vänsterledamöter sin anslutning till motionärens synpunkter.
I en reservation till det betänkande, som avgavs av de sakkunniga den 14 mars 1917 med förslag till vattenlag m m, togs jämväl denna fråga upp till behandling.
Med biträdande av motionärens ståndpunkt hade reservanterna upptagit skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggningar att erlägga viss årlig avgift för tillgodoseende av den bygd, som berördes av företaget.
När förslaget till vattenlag efter lagrådsbehandling föredrogs inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet, anförde departementschefen i spörsmålet om särskilda avgifter bl a följande:
»Vad i denna fråga från reservanternas sida anförts, anser jag mig i huvudsak kunna biträda. Dock har jag ansett det riktigast att låta ifrågavarande avgift utgå allenast vid regleringsföretag.
Beträffande företag av annat slag torde allenast i undantagsfall föreligga sådana förhållanden, att en dylik avgift kan anses berättigad. Såsom redan förut framhållits intaga däremot regleringsföretagen en särställning. Ej utan fog har det sagts, att de värden, som skapas genom ett dylikt företag, ligga utom gränserna för strömfallsägarens vattenrätt. I varje fall hava de åstadkommits genom en samverkan, frivillig eller tvungen, mellan en mångfald av intressen. Vattenkraftintresset förfogar över den för regleringsvinstens tillgodogörande oumbärliga fallhöjden. Men av icke mindre betydelse för företagets genomförande är rätten till själva regleringsbassängen. Då lagstiftaren tillerkänner vattenkraftintresset tvångsrätt i sistnämnda hänseende, kan det enligt min mening icke anses obilligt, att samtidigt åt de intressen, som härigenom utsättas för intrång, tillförsäkras ett skäligt vederlag.
Vidare har jag ansett det vara av vikt att något närmare precisera de ändamål, för vilkas tillgodogörande avgiften må tagas i anspråk. I överensstämmelse med vad som i den förutnämnda motionen framhållits, har jag sålunda föreslagit, att avgiften i första hand skall användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke bestämts att utgå i samband med domstolens medgivande till företaget, ävensom till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. I den mån influtna avgifter därtill lämna tillgång, kunna de därefter användas för tillgodoseende av allmännyttiga ändamål beträffande den omgivande bygden, såsom jordbrukets främjande särskilt genom torrläggningsföretag, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft
