424
typiskt sett har en negativ inverkan på landskapet bör tillhandahålla de penningmedel, som krävs för att begränsa nya skadeverkningar eller eliminera äldre sådana. Utredningen vill särskilt understryka att regleringsavgiften enligt vattenlagen numera får betraktas som ett exempel på att denna princip vunnit insteg på ett särskilt område och att dess berättigande där över huvud icke sättes i fråga. Enligt utredningens uppfattning är den i sammanhanget avgörande frågan, att det skall finnas ett klart samband mellan skadeverkningarna på grund av exploateringen och de kompensationsåtgärder, vartill avgiftsmedlen utnyttjas. Ju strängare detta samband är, desto mindre vägande förefaller invändningarna mot en avgift vara.
Emellertid bör nu frågan om införande av en avgift i första hand bedömas mot bakgrunden av den reglering av täktverksamheten, som utredningen förordat i kap 10. Denna innebär att landets grustillgångar efter inventering och översiktlig planering uppdelas i sådana som på grund av sitt värde ur landskapsvårdssynpunkt m m icke bör exploateras och sådana som med högre eller lägre grad av försiktighet kan exploateras. En sådan klassificering drabbar markägarna slumpmässigt. De som tillåtes exploatera får en mera gynnad ställning ekonomiskt sett än de som icke" tillåtes exploatera. — Det bör här understrykas, att den skyldighet att vidtaga återställningsåtgärder, som förutsätts åligga exploatören, aldrig kommer att mera avsevärt påverka det faktum att exploateringen i dess helhet är lönsam vid en rationellt planlagd täkt. — Enligt utredningens förslag skall den som vägras täktverksamhet erhålla ersättning, om han genom vägran lider allvarlig ekonomisk skada. De medel som erfordras för ändamålet kan anskaffas på huvudsakligen två sätt, antingen genom anvisning över budgeten i vanlig ordning eller genom någon form av avgiftsfinansiering. Det synes ingalunda orimligt enligt utredningen att i sådan situation tillgripa en ekonomisk utjämning, innebärande att de markägare, som tillåtes exploatera naturtillgångarna i en vinstgivande rörelse, får bidraga till finansieringen av samhällets kostnader för att rädda andra naturtillgångar av samma art från exploatering.
Braunstein har ytterligare anfört att administrationskostnaderna för medlens indrivning m m skulle bli oskäligt höga i förhållande till avgiftens storlek. Denna fråga sammanhänger mycket nära med täktregleringens allmänna utformning och konstruktionen av avgiften. Utgångsläget är nu att all täkt — bortsett från husbehovstäkt — enligt utredningens förslag faller under tillståndsplikt. Härigenom kan alltså förutsättas att myndigheterna icke blott har kännedom om all kommersiell täktverksamhet utan även haft tillfälle taga ställning till den närmare utformningen, tidsprogrammet m m för varje särskild täkt. Nämnda faktiska upplysningar utgör huvudinnehållet i den s k täktplan, som länsstyrelsen i regel torde kräva före tillstånds meddelande. Under dessa förutsättningar föreligger
