der som bidrag till samlingslokaler, elektrifieringar, väganläggningar, idrottsplatser, barnkolonier o s v.
3. Täktavgift
Utredningens principiella synpunkter
I kap 10 (sid 266—291) har lämnats en utförlig redogörelse för den tidigare behandlingen av frågan om en särskild avgift på täktverksamheten liksom av innehållet i yttranden, som avgivits till naturvårdsutredningen. Frågan har av olika skäl nu kommit i ett delvis nytt läge och bör bl a ses mot bakgrunden av utredningens förslag om reglering av täktverksamheten i stort.
Braunstein avvisade förslaget om införande av en särskild grusavgift främst av principiella skäl. Avvisandet var emellertid icke kategoriskt. Braunstein framhöll nämligen, att avgiftsskyldigheten borde införas allenast under den förutsättningen, att det icke var möjligt att på annan väg helt eller åtminstone till huvudsaklig del uppnå det syfte, vars förverkligande varit anledning till framställandet av förslaget. Utredningen vill i det följande närmare granska vissa av de skäl, som Braunstein framförde mot en avgift.
Ett av skälen angavs vara, att avgiften skulle komma att medföra en fördyring av kommunikationsväsende och byggnadsindustri. Utredningen vill först medge att införandet av en avgift otvivelaktigt kommer att påverka prissättningen på de produkter, som kommer från täktverksamheten. Det bör emellertid också påpekas att återverkningarna vid en avgiftsnivå av den storlek som diskuterats — 5 à 10 öre per m3 — blir ytterst obetydliga, då andra kostnadsposter helt dominerar.
Om frågan bedömes ur en vidare aspekt bör även uppmärksammas att numera allmän varuskatt införts på de flesta nyttigheter och tjänster. Härvid har jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick undantagits från allmän varuskatt (SFS 507/1959, 10 §). Undantaget torde ha skett av administrativa skål. Läget för dagen är alltså att ifrågavarande näringsgrenar kommit att bli särskilt gynnade i förhållande till näringslivet i övrigt. Ur dessa synpunkter kan en avgiftsbeläggning enligt utredningens mening icke längre betraktas som oskälig, i vart fall icke så länge den håller sig under varuskattenivån.
Vidare anförde Braunstein, att det måste anses mindre tillfredsställande att belasta en särskild näringsgren med avgifter avsedda att tillgodose ett allmänt intresse.
Vid en närmare granskning av detta motiv synes på nu ifrågavarande område goda skäl kunna anföras för den motsatta ståndpunkten, som åberopats av bl a kammarkollegium, nämligen att en verksamhet, som
