kan sålunda innehålla flera bostadsenheter. Även då det gäller semesterhem el dyl bör antalet enheter som självständigt kan användas som familjebostad vara avgörande för avgiftens storlek. Utredningen förutsätter att tillämpningsföreskrifter utarbetas i förevarande ämne.
Avgift för planerad byggnad bör givetvis blott erläggas en gång. Ny avgift bör sålunda ej uttagas om, sedan dispens medgivits jämlikt 109 § byggnadslagen eller 17 eller 19 § naturvårdslagen, byggnadsplan för området fastställes innan tillämnad nybyggnad hunnit påbörjas.
I fråga om avgiftens storlek bör först anmärkas, att avgiftsmedlen i princip endast bör utgöra en mindre del av samhällets kostnader för avsättande av naturreservat. Vidare bör avgiften vara så avvägd att den aldrig framstår som en påtaglig ekonomisk belastning för den som ämnar bygga. En avgift av storleksordningen 200 kronor torde i regel falla helt inom osäkerhetsmarginalerna av kostnadsberäkningarna även för ett enkelt sportstugebygge. Det finns även anledning jämföra en sådan avgift med den accis, som utgår vid köp av bil — minst av storleksordningen 1 000 kronor — och som icke synes påverka köplusten nämnvärt.
Utredningen har tidigare i detta kapitel uppskattat de förestående sakkostnaderna för stat och kommun vid avsättande av naturreservat m m till storleksordningen 8 à 10 miljoner kronor genomsnittligt per år under en tioårsperiod. Det förefaller utredningen skäligt att en exploateringsavgift å bebyggelsen finge svara för åtminstone 1 miljon kronor per år. De enligt ovan avgiftsbelagda bebyggelsefallen är svåra att uppskatta till antalet. Dessa torde öka i den mån länsstyrelserna enligt utredningens förslag skärper planläggningskraven på fritidsbebyggelsen. En försiktig kalkyl pekar mot att antalet avgiftsfall torde uppgå till åtminstone 5000 per år med tyngdpunkt i ost- och västkustlänen. Om avgiften sättes till 200 kronor per bebyggelseenhet skulle alltså denna väg kunna tillföras naturvården l miljon kronor per år.
Utredningen anser kommunen vara ett alltför begränsat område för att vara styrande för avgiftsmedlens utnyttjande. Däremot anser utredningen länet vara en lämplig enhet. De avgiftsmedel, som inflyter från ett län, bör sålunda även utnyttjas för säkerställande av naturområden inom länet. Härigenom uppnås även det nära samband mellan bebyggelseregleringen och avsättandet av naturområden, som utredningen åsyftat.
Ett utkast till förordning om exploateringsavgift å viss bebyggelse har utarbetats och intagits i kap 1.
5. Sammanfattande synpunkter
Den verkställda undersökningen ger vid handen att en avgiftsfinansiering av naturvårdens sakkostnader är tekniskt möjlig i betydande omfattning. Regleringsavgifterna borde på längre sikt och huvudsakligen för Norrland
