56
på detta område. Dessutom bör framhållas att den landskapstyp det här är fråga om — hagar, ängsbackar och betade åraviner — ofta är mycket naturskön och uppskattad som utflyktsmål. Naturliga betesmarker torde vidare i ovanligt hög grad tåla även en stark nötning. Den största svårigheten när det gäller att bevara sådana områden är att de kräver aktiv vård, helst inbegripet fortsatt betning och slåtter.
Såsom framgår av de för utredningen givna direktiven har de sociala aspekterna på naturvården blivit allt väsentligare och kan nu anses vara det centrala för naturskyddet. Icke minst har den pågående urbaniseringen bidragit till detta. För den del av landets befolkning som lever i städerna får det anses vara av utomordentlig vikt att på rimligt avstånd från dessa kunna idka friluftsliv samt komma i kontakt med en tilltalande och omväxlande natur. Lämpliga områden, särskilt i närheten av större tätorter, bör därför avsättas för sådant ändamål.
Genom det sociala momentet i naturvården framhäves vikten av att söka åstadkomma en så trivsam miljö som möjligt. Genom den moderna bilismen har människorna blivit rörligare och en allt större del av landet har blivit tillgängligt. Den pågående och i många fall fullständigt onödiga förstörelsen av naturen måste hejdas. Den ekonomiska exploateringen av naturtillgångarna bör alltid ske under hänsynstagande till dess inverkan på miljön. En allsidig planering på ett tidigt stadium av skilda slags arbetsföretag och ett rimligt hänsynstagande till naturvårdssynpunkter kan ge stora vinster för den allmänna trevnaden.
Utvecklingen mot ett allt större intresse för naturen har fört med sig vissa särskilda problem som måste lösas och här har naturvården en stor uppgift att fylla. Ett förtroendefullt förhållande mellan markägare och allmänhet måste skapas. De som disponerar mark, som är attraktiv för friluftsliv, måste fås att inse det legitima i stadsbornas önskan att komma i kontakt med naturen. Detta får emellertid inte innebära att enskilda markägare utan ersättning skall behöva tåla hur stor nedslitning som helst av sina marker, Visar det sig att mera väsentliga skador vållas hör det allmänna träda emellan och lämna skälig gottgörelse. Å andra sidan fordras det av allmänheten att denna lär sig att uppträda med ansvar i naturen. Här behövs det både undervisning och propaganda. Vidare bör gränserna för den sk allemansrätten regleras, eventuellt genom särskild lagstiftning t ex i stil med den norska. De bestämmelser i ämnet som finns intagna i 24 kap 2 § strafflagen får anses alltför ofull1ständiga och föråldrade.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller med utgångspunkt från den målsättning, som angivits i förarbetena till 1952 års naturskyddslag, följande:
I betänkandet till 1952 års naturskyddslag finner utredarna naturskyddsarbetet vara av kulturell, social och ekonomisk art.
Det kulturella naturskyddet skulle då främst avse att bevara naturen med hänsyn till dess betydelse för vetenskaplig forskning och undervisning samt av historiska och estetiska skäl.
Socialt erfordras naturskydd för att säkerställa att natur bevaras för befolkningens friluftsliv och såsom rekreationskälla.
Det ekonomiska naturskyddet erfordras för att hindra att naturtillgångar exploateras utan beaktande av nationalekonomiska synpunkter.
Vid utformandet av 1952 års naturskyddslag infogades bestämmelser för samtliga nämnda kategorier. Fråga är om icke nu tiden är inne för en ökad
