differentiering av lagstiftningen. Sålunda bör exploateringen av lösa jordarter och sådana mineraler vars ianspråktagande icke är reglerade genom gruvlagen regleras för sig såsom fallet är med skog, vattenkraft, djur och fisk.
För säkerställande av vissa sociala behov har bestämmelser intagits i naturskyddslagen. Dessa har kommit till användning i ringa omfattning. I en speciallag år 1952 tillkom bestämmelser av motsvarande karaktär till skydd för strandområden. Dess bestämmelser har tillämpats i stor omfattning. Människans behov av natur innebär exploatering av naturen och behov att skydda den från annan exploatering. På grund av exploateringskaraktären synes det vara angeläget att även det sociala naturskyddet avgränsas för sig och att sambandet med strandlagen och regleringen av allemansrätten beaktas.
Även länsstyrelsen i Östergötlands län har, med åberopande av ett yttrande av naturskyddsrådet i länet, framhållit behovet av en avsevärt reviderad målsättning för naturvården:
Hittills har naturskydd och naturvård i vårt land betraktats huvudsakligen som en hobby för ett fåtal »natursvärmare». Tillgången på skogs-, hag-, ängs- och kärrmarker för friluftsliv, naturstudier av olika slag, tävlingar m m har varit fullt tillräcklig, och allemansrätten har tillåtit ett flitigt och givande umgänge med naturen. De fridlysningar, som genomförts alltsedan den första lagstiftningen på området tillkom 1909, har — bortsett från avsättandet av nationalparkerna — mera kommit att omfatta rena kuriosa, såsom underligt växta träd, flyttblock etc. Därjämte har förekommit ett antal fridlysningar av vetenskapliga skäl, t ex en del sällsynta växtarter m m.
Under senare år har en allt större del av landets befolkning kommit att bosätta sig i tätorter av olika storleksordning och landsbygdsbefolkningens antal sjunker snabbt. I samband därmed har ett ökat behov av fritidsområden uppstått. En bidragande orsak är också den ökade levnadsstandarden, bl a avspeglad i antalet registrerade motorfordon. Slitaget på välbelägna naturområden har ökat oerhört, och för mången markägare ter sig en reglering av allmänhetens umgänge med naturen såsom ofrånkomlig. Naturskydd i modern mening avser inte enbart ett skydd, ett förbud, utan i allt större omfattning har positivt verkande krafter dominerat: vård. Naturvården syftar också mycket långt: i själva verket att på förnuftigaste sätt planera utnyttjandet av alla naturtillgångar, så att de ger maximalt, samtidigt som också andra samhällsintressen tillgodoses, vad avser naturen och naturlandskapet. Under tidigare årtionden har stora områden av jordens yta »förvandlats till ofruktbart land, därför att människans ingrepp i naturliga jämvikten varit så djupgående och så långvarig, att vegetationen ej blott förlorat sitt fäste utan också möjligheten att med egna medel återvinna det» (Stålfelt: Växtekologi, Sthlm 1960). Naturvårdens företrädare har länge förfäktat den uppfattningen, att utnyttjandet av naturtillgångarna skulle ske på ett sätt, som bättre ansluter sig till den naturvetenskapliga grundsynen. I alltför hög grad har rent ekonomiska synpunkter av kortsiktig art fått göra sig gälland, då det varit frågan om exploatering av vattenkraft, grusförekomster etc.
Naturvårdens sociala uppgifter intar enligt flertalet länsstyrelsers bedömning en mycket framträdande plats.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anför i denna fråga:
Frågan om naturvårdsarbetets målsättning och behov för framtiden hur under senare år kommit under förnyad diskussion och därvid ha synpunkterna på de
