74
Uppförandet av fritidsbebyggelse har i länet i huvudsak fått ske oreglerat. Vilka konsekvenser detta och det fortsatta ianspråktagundet av mark för fritidsbebyggelse får för natur och landskapsbild kan för närvarande icke överblickas.
Behovet av fritidsområden för länets och landets befolkning har ej utretts.
Landskapsbilden och vattendragen i länet påverkas av nedskräpning, nedsmutsning, uppsättande av skyltar och kraftledningar samt framdragandet av nya vägar. Inventering av omfattningen och arten av dessa företeelser saknas.
D. Erfarenheter av naturskyddslagens tillämpning
Utredningen har tillfrågat länsstyrelserna, vilka erfarenheter som har vunnits av 1952 års naturskyddslag med tillhörande tillämpningskungörelse. Därvid har utredningen förklarat sig ha särskilt intresse av erfarenheterna av bestämmelserna om naturpark samt av lagens ersättningsbestämmelser.
De flesta länsstyrelserna har i denna fråga varit eniga om att naturskyddslagen, som i och för sig ger goda möjligheter till naturvårdande åtgärder, i tillämpningen visat sig icke kunna infria de förväntningar man ställt på densamma. Anledningen härtill synes främst vara lagens oklara ersättningsbestämmelser i förening med bristen på medel och personal. Den del av naturvården som härigenom har kommit att bli mest lidande är skyddet av landskapet mot exploatering genom grus- och stentäkter. Som exempel på yttrande av detta slag kan nämnas att länsstyrelsen i Uppsala län anfört följande:
De erfarenheter som gjorts av 1952 års naturskyddslag är inte tillfredsställande. Enligt länsstyrelsens erfarenhet kan lagen anses ha tjänat sitt syfte endast i sådana fall där ägaren av det ifrågavarande skyddsobjektet själv biträtt skyddsåtgärden eller det rört sig om små ekonomiska värden. Så snart det däremot varit fråga om risker för några större skadeståndsanspråk har lagens ersättningsbestämmelser i kombination med bristen på för ändamålet tillgängliga medel verkat förlamande på naturvårdsarbetet. Vidare är lagens bestämmelser alltför vaga, särskilt när det gäller skyddet för landskapsbilden, och avvägningen mellan allmänna intressen och jordägarintressena, har skett alltför ensidigt till de senares fördel.
En annan svaghet i lagen, som påpekas av flera länsstyrelser, är bestämmelserna om reklamanordningarna i naturen. För att komma till rätta med detta problem krävs en skärpning, av bestämmelserna. Länsstyrelsen i Örebro län, som hänvisar till länsarkitektens yttrande, anför härom följande:
Den utformningen naturskyddslagen erhållit ifråga om reklamanordningar i naturen innebär emellertid, att vanligen först sedan en störande skylt anbringats,
