Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1962 36.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
83

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om inte till naturskyddsråden kunde knytas en deltidsanställd naturvårdskonsulent, förslagsvis en därför lämpad tjänsteman hos hushållningssällskapen, eller alternativt att landet indelades i konsulentdistrikt vart och ett med en heltidsanställd konsulent. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län har genom naturskyddsrådet framfört, att råden bör förstärkas med en naturvårdskonsulent med uppgift att utföra utredningar, följa ärenden och stå i kontakt med olika länsorgan, bevaka vad som händer ute i länet, taga initiativ till åtgärder från naturskyddsrådets sida samt arbeta för en aktiv naturvård och biträda vid upplysningsverksamheten på detta område.

Bland särskilda initiativ på området kan nämnas att man i Blekinge län genom stiftelsen Blekinge Naturvård tillfört naturvårdsarbetet i länet bland annat naturvetenskaplig sakkunskap. Därest naturvårdsarbetet intensifieras bedömer dock länsstyrelsen behovet av arbetskraft ytterligare öka.

För förstärkning av det frivilliga naturvårdsarbetet föreslår länsstyrelsen i Kristianstads län att Skånes naturskyddsförening erhåller en med statsmedel avlönad sekreterare.


G. Erfarenheter av naturskyddsrådens verksamhet

De i samband med tillkomsten av gällande naturskyddslag inrättade naturskyddsråden i länen utgör ett för naturvården specifikt inslag i organisationsbilden. Utredningen har därför ansett vara av intresse att inhämta länsstyrelsernas erfarenheter om råden och har i detta sammanhang särskilt frågat, dels om rådets verksamhet reglerats genom instruktion el dyl av länsstyrelsen, dels i vilka ärenden eller grupper av ärenden rådet hittills gjort sin största insats.

De flesta länsstyrelserna har redovisat goda erfarenheter av naturskyddsrådens verksamhet. Speciellt är den samlade kompetens, som råden besitter, värdefull för länsstyrelsen vid ställningstagande till naturvårdsfrågor i stort. Råden har i de flesta län utgjort remissinstans för länsstyrelsen i naturvårdsfrågor i allmänhet och dessutom på flera håll tagit initiativ till åtgärder, såsom inventeringar av olika naturskyddsobjekt. Ganska genomgående påpekar emellertid länsstyrelserna, att bristen på medel avsevärt begränsat rådens verksamhet som självständigt arbetande organ. Från landstingen har i vissa län utgått mindre bidrag till naturskyddsråden.

Länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län framhåller, att naturskyddsråden endast gjort en ringa insats, vilket enligt länsstyrelsen i Uppsala län delvis kan ha sin orsak i rådets alltför nära anknytning till länsstyrelsen.