82
att utforma organisationen så att verksamheten skall skötas direkt av länsstyrelsen för hela länet. En decentralisering av verksamheten till lokala organ, såsom fallet är med åtskilliga andra samhällsuppgifter, borde öka möjligheterna att få en verksamhet för naturskyddet att fungera. Detta kan knappast ske annorledes än genom att göra naturskyddet till en kommunal uppgift.
Regionalt måste länsstyrelserna, som till sitt biträde ha länsarkitekterna, anses underbemannade i naturvårdssammanhang. Hos länsstyrelserna handlägges ärendena av befattningshavare, vilkas verksamhet i stort är inriktat på uppgiften att handha länens planväsende. De har icke möjlighet att ägna erforderlig tid och uppmärksamhet åt naturvården, som kräver ansenliga arbetsinsatser. Erfarenheten har också visat att länsarkitekten icke heller har möjlighet härtill. Det skulle innebära en stor fördel om länen fick en naturvårdskonsulent. Dennes uppgift bör vara att ta initiativ i naturvårdsfrågor, lägga fram för länsstyrelsens arbete behövliga förslag och, sedan beslut i ärendena fattats, utöva tillsyn över att besluten verkställes. Däremot är det icke lämpligt att ge honom ställning av föredragande i länsstyrelsen. De frågor, som kommer att prövas, avser ofta avgöranden av ekonomisk natur i rättsförhållandet mellan staten och enskilt rättssubjekt. Ej sällan gäller det frågor av mycket invecklad beskaffenhet och åtgärder av kostnadskrävande art. Rättssäkerheten kräver att en föredragande i naturvårdsfrågor icke är främmande för ärendenas juridiska aspekter.
En annan brist i den nuvarande ordningen är avsaknaden av närmare anvisningar rörande tillämpningen av lagstiftningen.
Sådana anvisningar torde nämligen med hänsyn till lagens vaga utformning vara nödvändiga för att vinna en någorlunda enhetlig lagtillämpning. Vill man avhjälpa den olägenheten, synes knappast någon annan möjlighet stå till buds än att låta naturvården få ett centralt organ. Att inrätta ett nytt organ för ändamålet torde dock knappast vara nödvändigt. I första hand bör övervägas att de centrala uppgifterna tillföres en redan existerande myndighet. Närmast till hands synes ligga att uppgifterna anförtros åt Kungl byggnadsstyrelsen. Ett sådant arrangemang skulle innebära, att naturvårdsfrågorna i alla instanser skulle komma att tillföras byggnadsväsendet: byggnadsnämnderna, länsstyrelsernas plansektioner med biträde av länsarkitekterna och Kungl byggnadsstyrelsen.
Flera länsstyrelser (Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Hallands,
Älvsborgs, Skaraborgs och Örebro län) anser att naturvården omfattar frågor,
som lämpligen bör behandlas av länsarkitektkontoren, vilka i så fall bör
förstärkas med lämplig personal. Länsstyrelsen i Uppsala län anför:
Med nuvarande personaltillgång inom den lokala statsförvaltningen kan icke något effektivt naturvårdsarbete utföras. De befattningshavare, som har hand om detta arbete, har naturvården som en uppgift vid sidan om många andra, ofta avsevärt mer brådskande uppgifter. Någon möjlighet att hinna med att taga egna initiativ, göra utredningar samt föra förhandlingar föreligger icke för denna personal. Icke heller det frivilliga naturvårdsarbetet torde ha någon möjlighet att komma till rätta med de allt mer växande problemen på området. Behov föreligger därför inom varje län av en särskild expert, som har naturvårdsarbetet som huvuduppgift. Organisatoriskt bör en sådan expert, naturvårdsintendent, till en början kunna vara knuten till länsarkitektkontoren.
Några länsstyrelser anser att naturskyddsråden efter lämplig
förstärkning bör kunna utgöra basen för ett regionalt naturvårdsarbete.
