Sida:SOU 1963 36 Malmen i Norrbotten.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

72

remissförfarandet avslutats kan ansökningen upptagas till prövning av Kungl. Maj:t. I överensstämmelse med stadgandet i 5 § expropriationslagen bör det därvid ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma vilka inmutningsrätter som skall omfattas av inlösningen och om krono- eller jordägareandel skall lösas. Tillämpliga bör också övriga bestämmelser i sistnämnda paragraf vara — om avvägning mellan olika tänkbara expropriativa rättsförändringar m. m., om särskilda bestämmelser till tryggande av egendomens användning för avsett ändamål och om tid för fullföljande av expropriationsfrågan — liksom även det i 6 § expropriationslagen intagna förbudet mot överlåtelse av expropriationsrätt utan medgivande av Kungl. Maj:t.

Av 34 och 59 §§ expropriationslagen framgår, att expropriationsersättning icke får fastställas att utgå såsom årlig avgäld. Som skäl för denna ståndpunkt har bl. a. åberopats önskemålet att undvika att nya avgälder tillskapas för längre tid eller för all framtid, varjämte betonats, att otrygghet kan uppstå för ersättningens utgörande i en mera avlägsen framtid samt att någon lämplig form att ställa säkerhet annat än för kortare tid torde vara svår att finna. Inom utredningen har övervägts, huruvida för den nya lagens del ett motsvarande förbud mot årlig avgäld bör gälla eller om avsteg från principen om engångsersättningar bör kunna tillåtas i vissa fall, exempelvis om parterna har kommit överens om att löseskillingen skall bestämmas annorledes än som engångsersättning och överenskomelsen prövas vara lämplig. Onekligen skulle också, särskilt vid bristfällig kännedom om den fyndighet som skall lösas, lösningen av ersättningsfrågan underlättas, om ersättningen kunde bestämmas att utgå i förhållande till framdeles utvunna malmkvantiteter.

De skäl som åberopas mot de årliga avgälderna gör sig emellertid enligt utredningens mening med styrka gällande även såvitt avser de löseskillingar varom här är fråga. Särskilt bör uppmärksammas, att rätten att uppbära avgälden icke kan förenas med äganderätten till viss fastighet utan måste bli av personlig natur. Vidare må framhållas att de ersättningar, som kan ifrågakomma, med hänsyn till lagens syfte kan antagas bli av så begränsad storleksordning att engångsersättningar icke torde behöva föranleda större betänkligheter. Skulle mycket stora ersättningar komma i fråga, torde omständigheterna vara sådana, att den lösande kan anskaffa erforderligt kapital. Ytterligare må påpekas, att det torde vara mindre väl förenligt med lagens syfte att låta ersättningen utgå i form av en avgäld motsvarande viss procent av värdet av utvunna malmkvantiteter. Utredningen anser därför övervägande skäl tala för att förbudet mot årliga avgälder upprätthålles även inom förevarande lagstiftningsområde.

Beträffande rättegångskostnaderna i mål om inlösen enligt den föreslagna lagen bör samma bestämmelser tillämpas som i fråga om kostnaderna i expropriationsmålen. Vissa härmed sammanhängande frågor behandlas vid 4 §.