78
sistnämnda slag är att betrakta som rättegångskostnader. För erhållande av en lämplig gräns i ifrågavarande hänseende föreslår utredningen, att vid löseskillingens bestämmande endast skall kunna beaktas undersökningsarbete som verkställts innan beslutet om inlösen meddelades.
l de fall där lösen enligt 1 § 1 mom. första stycket och 2 mom. ej skall omfatta kronoandel eller jordägareandel, måste givetvis den belastning som andelen utgör beaktas vid värderingen av inmutningsrätten med vad därtill hör. Även om kronan eller jordägaren icke anmält sig till begagnande av rätt till andel i gruvföretaget torde, så länge tiden härför icke utgått, hänsyn böra tagas till den belastning som möjligheten att andelsrätten tages i anspråk innebär.
Skall jämväl krono- eller jordägareandel lösas — vilket kan ske endast om andelsägaren anmält sig till begagnande av sin rätt — bör lösen för andelen i princip beräknas efter samma grunder som löseskillingen för inmutningsrätten. Ett stadgande härom har intagits i paragrafens andra stycke. Vid bestämmande av löseskilling för sådan andel bör hänsyn tagas till innehållet av eventuella avtal rörande det inbördes förhållandet mellan delägarna, m. m. Reglerna om lägsta ersättning i paragrafens första stycke blir tillämpliga blott i begränsad omfattning i fråga om löseskilling för krono- eller jordägareandel. Om exempelvis andelsägaren — i överensstämmelse med 49 § gruvlagen eller 18 § i 1884 års gruvstadga — icke bidragit till kostnader för undersökningsarbeten, som verkställts före hans inträde i företaget, bör han icke få åberopa värdet av sådana arbeten såsom grund för minimiersättning. Har däremot t. ex. kronan jämlikt 49 § gruvlagen vid sitt inträde i gruvföretaget ersatt inmutaren för kostnader för utmålsförrättning eller jordlösen, skall detta räknas kronan till godo vid tillämpning av regeln om lägsta ersättning i första stycket. I dylikt fall får inmutaren uppenbarligen ej tillgodoräkna sig kostnader, för vilka han kompenserats av andelsägaren.
Vad i det föregående sagts om kostnad för utmålsförrättning samt jordlösen och annan ersättning enligt 36 § gruvlagen såsom nedre gräns för löseskilling bör äga motsvarande tillämpning vid bestämmande av lösen eller ersättning för rätt till mark som avstås enligt 1 § 1 mom. andra stycket. Med hänsyn härtill har i tredje stycket av förevarande paragraf stadgats, att ersättning för rätt till sådan mark skall bestämmas med beaktande av belopp som, förrättningskostnad inräknad, erlagts för upplåtelsen. Då denna skett i samband med utmålsläggningen, får en med hänsyn till omständigheterna skälig del av kostnaderna för utmålsförrättningen anses hänförlig till den ifrågavarande rättigheten.
Av de föreslagna grunderna för löseskillingens bestämmande framgår att lösen och annan ersättning enligt den ifrågavarande lagen skall utgå utan förhöjning med 50 procent.
