i överensstämmelse med god sed, göra citat ur offentliggjort verk i den omfattning som betingas av ändamålet. En allmän handling som icke skall hållas hemlig torde vara att anse som offentliggjord i URL:s mening (se 8 § första stycket URL; jfr prop. 1966:40 med förslag till patentlag m. m. s . 77, 83). Det är uppenbart att hänvisningen till god sed på detta område måste leda till en generös inställning mot den som lyckas göra troligt att han vid sin publicering har vägletts av en önskan att sprida upplysning eller att ge stoff åt den allmänna debatten. Det kan tilläggas att upphovsrätten inte innebär att upphovsmannen kan förbjuda referat av verket.
Ett annat motiv för ett system med tvångslicens är att man därmed smidigare än med en förfoganderätt kan anpassa villkoren för publiceringen efter det ekonomiska intresse som föreligger hos upphovsmannen eller myndigheten. Om exempelvis myndigheten skulle sprida en skrift gratis eller för ett pris som inte motsvarar mer än kostnaden för tryckning och distribution, kan det vanligen inte sägas att upphovsmannen eller myndigheten gör någon förlust genom en ytterligare utgivning på grund av tvångslicens. Tvärtom måste det i regel vara en fördel att verket sprids i vidare kretsar utan kostnad för det allmänna. Skyldigheten att betala ersättning för nyttjandet kommer å andra sidan att minska benägenheten för utomstående att publicera allmänna handlingar i vinningssyfte i fall där det pris myndigheten har bestämt innefattar gottgörelse för arbetet med verket. Sin huvudsakliga betydelse skulle en tvångslicens få i de fall då verket inte publiceras genom upphovsmannens eller myndighetens försorg.
Mot en tvångslicens talar främst hänsyn till upphovsmannen. En handling kan ha blivit tillgänglig enligt TF:s regler vid en tidpunkt då upphovsmannen ännu inte betraktar den som färdig för publicering. Så kan det vara, då en vetenskapsman såsom särskilt tillkallad sakkunnig inom en myndighet har gjort en utredning av en teknisk fråga eller en rättsfråga. Han kan ha för avsikt att efter bearbetning eller tillägg publicera utredningen som en uppsats i en facktidskrift. Det vore knappast rimligt, om utredningen skulle bringas till offentligheten genom en tidigare publicering på grund av tvångslicensen. Upphovsmannen bör själv få bestämma tid och plats för publiceringen. En helt annan innebörd har det, om någon i syfte att sprida information eller att kritisera vetenskapsmannens slutsatser refererar utlåtandet i en tidskrift eller gör sådana citat därur som 14 § första stycket URL tillåter.
Det kan också ifrågasättas, om ett system med tvångslicens skulle ge ett tillräckligt skydd åt en av en myndighet bedriven förlagsrörelse. En lärobok som ges ut av exempelvis skolöverstyrelsens förlag torde ofta bli att anse såsom upprättad inom myndighet. Det kan förmodas att det skulle vara svårt för förlaget att i längden behålla en stab av skickliga författare bland sina uppdragstagare, om det skulle visa sig att förlaget inte kunde erbjuda starkare garantier mot att ett privat förlag publicerade deras verk än en kanske osäker rätt till ersättning. En tvångslicens skulle också, systematiskt utnyttjad, kunna leda till att konkurrerande enskilda förlag ryckte undan grunden för den av myndigheten bedrivna förlagsrörelsen genom att till lägre priser sprida sådana verk med vilka myndigheten redan har haft framgång.
Kommittén anser, vid sitt bedömande av de angivna omständigheterna, att tvångslicens innebär ett större ingrepp i skyddet för upphovsmannen än vad som kan anses nödvändigt för att tillgodose tryckfrihetens krav. Kommittén vill allt-
