egna upphovsmän i allmänhet ensamrätt att mångfaldiga sina verk. Där så är fallet, erhåller upphovsmän från andra unionsländer samma rätt.
Förslaget tillerkänner däremot upphovsmännen en generell ensamrätt till återgivande (art. 9). Ensamrätten gäller litterära och konstnärliga verk som är skyddade genom konventionen och omfattar enligt huvudregeln återgivande på alla sätt och i alla former. Unionsländerna skall genom lag kunna begränsa denna ensamrätt genom att medge återgivande
- för privat bruk,
- för judiciellt eller administrativt ändamål,
- för särskilda fall då mångfaldigande inte står i strid med upphovsmannens legitima intressen och inte heller kommer i konflikt med ett normalt utnyttjande av verket.
Den nya regeln ersätter den nuvarande begränsade ensamrätten att återge verk som har publicerats i tidning eller tidskrift och vidare tonsättares villkorliga ensamrätt att överföra musikaliskt verk på grammofonskiva m. m. (se under 4 och 9 i förteckningen). Bestämmelserna om dessa ensamrätter skall sålunda enligt förslaget utgå ur konventionen.
Förslagets regel om ensamrätt till återgivande gör inte något förbehåll för handlingar som har inkommit till eller upprättats hos myndighet. Det kan därför vara tveksamt, om konventionen i sin föreslagna utformning är förenlig med den nuvarande regeln i 9 § URL om att de hos myndighet upprättade handlingarna i allmänhet inte är förenade med upphovsrätt. Om 9 § URL ändras i enlighet med vad kommittén föreslår, kan emellertid upphovsrätt göras gällande till de i detta sammanhang viktigaste grupperna av handlingar som upprättas hos myndigheter. Då därtill kommer att konventionen inte direkt ålägger ett medlemsland att föreskriva skydd för de verk som skapas inom landet utan endast att garantera verk från andra länder det skydd som anges i konventionen, föreligger enligt kommitténs mening icke något hinder från svensk synpunkt att godtaga den föreslagna konventionsregeln om ensamrätt till mångfaldigande.
B. 1952 års världskonvention om upphovsrätt
Av vad som nämnts i föregående avsnitt framgår att flertalet amerikanska nationer står utanför Bernunionen. Mellan olika grupper av de amerikanska nationerna består emellertid flera särskilda fördrag om ömsesidigt skydd av litterära och konstnärliga verk. Man har länge strävat efter att samordna Bernkonventionens skyddssystem med dem som gäller på den amerikanska kontinenten. Efterhand har man inriktat strävandena på att åstadkomma en konvention som omfattar världens alla länder. Vid en konferens i Genève år 1952 antogs en Världskonvention om upphovsrätt.
Omkring 55 stater har biträtt Världskonventionen, däribland Sverige samt Amerikas förenta stater och 15 andra amerikanska nationer.
Ett syfte med Världskonventionen var att göra det möjligt för länder med ett mindre utvecklat rättsskydd på området att vinna anslutning till en internationell reglering. Ett annat och för många deltagande länder väsentligare syfte var att komma till rätta med motsättningarna mellan Amerika och den övriga världen. Ett hinder för sammansmältning av de amerikanska skyddssystemen och Bernunionens har varit, att man i de förra vanligen kräver en officiell registrering av ett verk eller liknande formaliteter för att upphovsrätt skall kunna hävdas, något som är främmande för Bernunionens system. Genom Världskonventionen
