Sida:Sagobok för barn.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
96
FAR SJELFVER I STUGA’.

föll påsen öfver hufvudet på henne och käringen pladask ner i varggropen. Så sutto de der och glodde på hvarandra, hvar och en i sitt hörn: räfven i det ena, vargen i det andra, björnen i det tredje och käringen i det fjerde hörnet.

Men då det blifvit riktigt ljust, begynte mickel ruska på sig och smyga omkring, för han tänkte väl han skulle försöka att komma ut. »Kan du inte sitta still, du, din gemena skälm, utan gå på det der viset och svansa! Se på honom, far sjelfver i stuga’, han sitter så stolt som en prest,» sade käringen, för nu tänkte hon att göra sig god vän med björnen. Men så kom mannen, som rådde om varggropen. Först drog han upp käringen och så slog han ihjäl alla djuren, ty han skonade hvarken far sjelfver i stuga’ eller gråbenet eller Mickel fårröfvare. Den natten tyckte han, att han hade gjort en god fångst.

*