och hästen kan han ha qvar, och på kärran kan han sitta och åka gård emellan, för han behöfver inte gå.» Ringerikaren fick ett helt kärrlass med kläder och ett skrin fullt med blanka silfverpengar och så mycket mat och dryck som han ville; då han hade fått det, satte han sig upp och åkte sin väg. »Det var den tredje,» sade han för sig sjelf. — Men ute på marken gick hustruns tredje man och plöjde, och då han fick se en främmande karl åka bort med häst och kärra, gick han hem och frågade hustrun, hvad det var för en som for bort med den grå hästen. »Åh, han,» sade hon, »det var en karl ifrån himmelrike; han sade, att det var så uselt för honom, andre Per, salig man min, att han går der gård emellan och har hvarken kläder eller pengar; derför skickade jag honom alla de gamla kläderna, som hängde här efter honom, och det gamla penningeskrinet med silfverpengarna i.» Mannen begrep strax hur det hängde ihop, sadlade en häst och red bort i fullt fyrsprång. Det dröjde icke länge förrän han var tätt bakom honom, som satt på kärran och körde; men då den andre märkte det, körde han hästen och kärran in i småskogen, nappade en handfull tagel ur hästsvansen och sprang så upp i en backe, der han fäste taglet i en björk, och under den lade han sig till att gapa och stirra upp i molnen. »Nej, nej, nej!» sade han liksom för sig sjelf, då tredje Per kom ridande, »nej, något så grant har jag då aldrig sett! Nej, aldrig såg jag väl på maken!» Per stod och såg på honom en stund och undrade om han icke var riktigt klok, eller
