Sida:Sagobok för barn.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
90
SÅDANA KUNNA KÄRINGAR VARA.

hvad det skulle betyda; slutligen frågade han: »Hvad ligger du der och glor på?» — »Nej, aldrig har jag sett på maken!» sade den andre; »der for en rakt upp till himla på en grå häst; här ser du, taglet, hänger qvar i björken, och der uppe bland molnen ser du hans grå häst.» Per såg på molnen och såg på honom och sade: »jag ser ingenting annat än taglet i björken, jag.» — »Nej, du kan inte se det, der du står,» sade den andre, »men kom hit och lägg dig här och titta uppåt och vänd inte ögonen bort från molnen.» Medan tredje Per låg och glodde upp till molnen, så att hans ögon vattnades, tog Ringerikaren hans häst, satte sig upp och reste sin kos både med den och kärrlasset. Då det började rassla på vägen, rusade tredje Per upp, men blef så häpen öfver att den andre for sin väg med begge hästarna hans, att han icke kom sig för med att springa efter, förrän det var för sent.

Han var nu inte särdeles glad, kan man väl förstå, men då han kom hem till hustrun och hon frågade, hvar han hade gjort af hästen, svarade han: »Jag gaf honom den med sig också till andra Per, för jag tyckte inte det var lönt att han skulle sitta på en kärra och skralta gård emellan i himmelrike; nu kan han sälja kärran och köpa sig en vagn att åka i.» — »Det ska’ du ha tack för! Aldrig hade jag trott, att du var en så beskedlig man,» sade hustrun.

Då han nu kom hem, han som hade samlat ihop de sexhundra dalerna och kärrlasset med kläderna och silfverpengarna, var det första han såg, att hela gärdet