108
Tröst.
Vi vagga lik'dant uppå tidens haf,
Vårt lif samma prägel har.
Hvad såg du för nytt mellan vagga och graf,
Är allt sig ej likt som det var?
En äflan från början, en äflan till slut,
Så är det, så blir det, så var det förut
Alltjemt genom tidernas lopp.
Och såg du omkring dig väl annat än strid
Och oro och jemmer och gråt?
Bekymrena följa, som skuggan, bredvid
Vår vandring troget framåt.
Och brist och betryck kan man se, när man vill,
Men glädje och sällhet de räcka ej till,
På långt när, som sorger och qval.
Dock fins ett och annat, som tröstar likväl,
På lifvets sorgliga hed:
Ty Hoppet det lefver i menniskans själ,
En stjerna som ej vill gå ned.
Ty Gud har den sjelf som en fixstjerna satt:
Hon lyser i grafvarnas djupaste natt,
Och släcks ej i stormarnas brus.
