109
Och Tron på Gud ofvan molnens rand —
Var rädd om dess heliga brand!
Att stundom dig räcktes en osynlig hand,
Det såg du väl också ibland.
Då nöden var störst, då kom hjelpen som bäst.
Och tror du han kon ifrån ost eller vest,
Han kom dock rätt ofvanifrån.
Och Bönen, Guds engel och menniskans vän,
Den känner du äfven väl,
Hur villigt han flyger och kommer igen
Med tröst till din brännande själ.
Dit opp fick du aldrig ett säkrare bud,
Förgäfves gick aldrig en suck till Gud:
Den kommer välsignad igen.
Med dem kan du trotsa båd' vind och våg
Och motgång och jemmer och nöd.
Med dem har du glädje och frid i din håg
Allt intill den bleka död,
Med dem du ej bygger på lösan sand:
Du vet, att Han lefver, som håller sin hand
Utöfver det flämtande stoft.
