Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 2.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

186

Här fins ej ens potatisland
Att sjunga om — men skjäl och tran
Och berg och haf och sten och sand,
De fins som bara fan.

Och derför, när jag går, som nu,
Kring berg och backar med min sång
Och träffar på en man som du,
Straxt hejdar jag min gång.
Det är just ingenting jag vill.
Jag granne är, och på den grund
Jag veta vill hur det står till,
Och prata bort en stund.

Herr Telegraf! man frågat mig
Hvarför du slutat med din vakt.
Men hvad jag säger nu till dig,
Är oss emellan sagdt.
Att du slöt opp, var illa gjordt.
Så länge skepp kan komma fram,
Du med din post fortfara bordt —
Det var båd' synd och skam.

Väl kunde du ha hållit ut
Åtminstone till nyårs-gväll:
Hvad var det för ett ynkligt prut
Blott för en bagatell!
Det var väl ändå någons fel.
Men så går det all verlden kring:
Man silar mygg, men en kamel
Den sväljs som ingenting.