228
Vi förstå hvarannan:
Sköter han ej pannan,
Stoppar jag machin och går i land — san.
Vågen kommer som ett berg på stup — san.
Man kan nog förgås på mindre djup — san.
Herrarna bli mjuka,
Damerna bli sjuka:
Bäst gå ner och ta sin frukost-sup — san.
Jag kom helbregda till mitt hem, det haf-omgjordade Sandhamn, det ohyggligaste Blåsut på hela jordklotet, åtminstone om hösten;
Ty om jag sticker näbben utom hus,
Så ser och hör jag endast hafvets brus,
Och rundt omkring är luften vädersjuk,
Och tung som en Tessinsk allonge-peruk.
Ej kan man gå på klippans hala brant.
Jag sitter inne som en arrestant,
Om också ut man sig med käpp beger,
Man utaf stormen vändes opp och ner;
Och sitter icke halsen bättre fast,
Så är man af med knoppen i en hast.
Man fryser jemt, ty här är ständigt storm.
Två Gottlandströjor är min uniform.
Som vindens tjut och hafvets blott man hör,
Så bör man ha ett sjökaptens-humör.
Ty räds man vind och våg det minsta grand,
Så blir man sjösjuk, fast man står på land.
Mjuka tjenare!
