128
sjuhelvetes buller och bång för att knåpa ihop odjuret. Ingen med svaga nerver eller utan nerydroppar 1 fickan, vågar nalkas den kolossala verkstaden der
”Vaulundurs söner smida sitt jern.
Trälarne qvida” etc.
I förtroende vill jag nämna, att då man kommer om qvällen ena dagen till en sådan stad som Norrköping och reser tidigt den andra dagen, så hinner man ej se många herrligheter. Men man kan ändå ha en ganska angenäm qvällstund, om man som jag är nog lycklig att bli inbjuden till en präktig sexa 1 W6:s vackra och skuggrika trädgård i samqväm med glada och genialiska vänner. Heder och vördnad, min goda tullförvaltare!
”Minne! Saknans tröstarinna!”
”Ditt namn skall ock en stjerna få” . . .
Om morgonen satt jag tämligen tidigt i ett godt
åkdon, för att bege mig till Söderköping, emedan den vägen,
som är blott sex fjerdingsväg, gå inga ångbåtar. I en
bokhandel köpte jag i förbifarten en annotationsbok, deruti
jag antecknade min skjutspojkes namn samt gjorde några
drag som skulle föreställa hans porträtt. Han var
särdeles språksam och gaf mig under vägen förtroende af
hvarjehanda småsaker om ställen och personer, som jag likväl
ej anser mig vara skyldig att yppa för närvarande. En
väldig patron mötte vi i vagn. ”Håll åt er litet bättre!”
ropade han och såg nackhög ut. Han satt barhufvad för
att svalka sig, och håret flög temmeligen okammadt.
Oborstad såg han ut för öfrigt. Jag tänkte på Lord Luscomb
i en af Bulwers romaner, och hoppas: