Den här sidan har korrekturlästs
2
Drar af perlor en rad
Kring den bugtiga strand,
Kring den gullgula vass
På sin sjöpromenad.
Stolt och fri och galant,
Står en mås på sin brant.
Saffransgul är hans byx,
Och af snöhvita dun
I den rikaste lyx
Är hans frack och hans väst.
Superfint är hans bröst.
Och med hån, som det tycks,
Uppå gåskarln och frun
Har han ögonen fäst,
Då han höjer sin röst:
“Menskan, känd som geni,
Har mig kristnat till mås:
Nå, det är jag, förstås,
Och kan annat ej bli,
Det är faktiskt, gunås!
Men jag känner och vet
Att jag heldre är det
Än en gå.
“Se! der simmar han dum
Med sin dumma madam
Och, med halsen i krum,
Paddlar tarfligt sig fram;
Super strändernas dam,
Och i stinkande skum
