Den här sidan har korrekturlästs
98
Det kan jag se på vallen;
Som står så sur,
Och stugan som, förfallen,
Har rutor ur.
En snorvarg står och grinar
Med soln i strid.
Och ned en gris sig svinar
I dyn bredvid.
En tupp förnämt sig vräker,
Och på en stock
Figurn, som står och bräker,
Är torparns bock.
Och glada toner nyper
En trast rå rask.
Och fram i solen kryper
Harkrank och mask.
Att sola sig i glansen
Tillhör allt kryp.
Nu brunte gaf med svansen
En broms ett nyp.
Förtjust, naturens under
Jag ser och hör:
Hur solen berg och lunder
Med guld beströr;
Hur vestanvinden läspar
I björk och ask.
Min körsven bara gäspar
Och hör ej fnask.
