118
När han, fastän styf och käck;
Ej för storm kan stå på däck
Och i mörker, oförsagd,
Tar in ref, på magen lagd —
Då far redarn i sufflett,
Tar på Rydberg sin kottlett.
Stormen har öfvergått till snöyra. Berg och backar ha i hast blifvit öfverpudrade. Det är naturligtvis ej på fullt allvar, ty vintern brukar ej komma så tidigt härute. Det är blott ett ögonblickligt skämt. Vattnet ger sig ej tid att formera några vågor. Det är en röra alltihop. Det ryker som mjöl, tjuter och skäller, skräller, ramlar och skramlar. Tolf fartyg ligga i vår hamn. Ingen skeppare törs ut. Sydvester och Helsingörspelsar hvimla i land. Man ser hvad man har att vänta, då man kommer till sjös. Man går in i handelsboden och dricker öl eller vin. Bränvin får ej säljas. Begär man en sup och en smörgås, så är man kuggad. Man tröstar sig, det förstås. Men blicken irrar oroligt omkring utåt hafsgluggen, dit man förr eller sednare får lof att sticka ut, så snart sjötjockan hunnit skingra sig. Vinden är god, det duger ej att ligga stilla, ty då blir det i stället oväder på Börsen i Stockholm, der man puttrar öfver söl och skeppartimmar. Jo jo, men! Telegrafen sqvallrar. Men det blåser för hårdt, börsgubbar! Ni få lof att ha liten smula tålamod med edra sjöplöjare.
KÖR AF SKEPPARE.
Upp genom luften, bort öfver hafven
Stormbyar tumla så långt man kan se.
