123
Vid kaffets servering ansåg han sig på något sätt
mankerad, kanske i det hänseendet att han icke bjöds först.
Allt nog, han tog sin hatt, gick på härvarande
nykterhetsvärdshus och intog sitt kaffe; kom sedan tillbaka och
berättade för fruntimmerna, att det smakat honom särdeles väl.
Roligt såg det äfven ut, att han hela aftonen, under det
dansen pågick som allra lifligast, sysselsatte sig med ett
envist studerande af bibeln. Om det var texten eller
illustrationerna deri, som upptogo hans oaflåtliga uppmärksamhet,
kunde icke utrönas. Ett lika underligt beteende visade
han under hela bröllopshögtiden; men med dessa sorgliga
ämnen vill jag nu icke vidare sysselsätta mig. Han
störde emellertid ganska betydligt dagens glädje och trefnad,
och jag instämmer i hvad en gammal lots yttrade:
“Gudskolof, att han bor på en annan ö!”
Andra dagen var frukost klockan tolf och likaledes dans på aftonen. Men som jag icke var med längre, så har jag igenting att förtälja derom. Jag är öfvertygad, att allt gick ordentligt till, emedan seden och vanan bland lotsarna att på skickligt och anständigt sätt fira sina familjhögtider härstädes alltid äro och troligen alltid förblifva rådande inom detta lilla “meerumschlungna” samhälle.
Och så kom den tredje dagen,
Mulen uppsyn hade den.
Festen slöts och glad var magen,
Och hvar en drog hem igen.
Och nu fins af hela festen
Endast ett, som du ej vet:
Att i regndusk reste presten
Och att himlen ensam gret.
