55
Dem gaf hon ingen gång pardon
Och ville rakt ur verlden sopa,
I ty hon en gång fått den tron,
Att det var bofvar allihopa.
Förståndig i sitt lefnadssätt,
Till sällskapsdam hon hade katten.
Hon åt sig aldrig mer än mätt
Och drack för resten bara vatten;
Var kry i gamla år ännu
Och återhållsam utan måtta;
Åt qväll hvar afton klockan sju
Och gick till sängs tre qvart till åtta.
Ap'tek hon ansåg rätt och slätt
Blott som en straffanstalt för magen;
Gick ständigt uti grön kaschett
Och varma tofflor hela dagen.
Hon var, om jag så säga får,
En praktupplaga bland naturer
Och lefde nära hundra år
Förutan doktor och mixturer.
Ännu i sina sista år
Hon stundom satt och spann vid rocken,
Och var, kort sagdt, med hull och hår
En dundergumma att stå bocken.
Men var man frågvis, hur hon nått
Sin ålder, svarte hon de orden:
Att ålderdom är konsten blott
Att lefva länge här på jorden.
