6
emellanåt; när molnen ej mera ligga på himmelen som svarta oxar, utan som små hvita och hyggliga lamungar; när vestanvinden ej mera vräker omkull några plank, utan far beskedligt omkring och pussar de nyss utspruckna blåsipporna; när jorden gnuggar sig i ögonen efter den långa vintersömnen — då öppna poeterna i det gamla Sverige sitt kammarfönster, de dricka frisk luft som champagne, det ena glaset efter det andra, de se hur här och der ett grönt grässtrå framsticker ur mullen, och de draga af alltsammans den slutsatsen, att nu tillkommer det dem att fatta ordet.
Det var vid detta lynne, som redan "Svenska skaldekonstens fader" uppstämde sitt:
Phoebus han har sin vagn med the guldglimmande, pigge
Sampt eldsprutande, svårt regerlige, drakote fåhlar
Vändt sin tygel i krook från barbrer och torkade blåmän
Moot the måtlige land och sist til nordiske näset,
Och far nu så makliga fort, upvärmer och aflar
Med sit liufliga lius sampt allting skådande strålar
Hvad på jordene fins, uthi lunderne, luften och hafvet.
Ingenting annat var inspirationen till "Friskens och Runii resa till Dalarön 1712", och det var på samma grundval Dalin stod, när han skref:
Gumma, dräng och piga,
Oxe, ko och qviga,
Kalf och lam i glädje hoppa;
Tuppen med sin fru
Har förgätit nu,
Att han en gång skall bli soppa.
Kort sagdt, inom den svenska diktningens kanske mest sjelfständiga område: den humoristiska naturidyllen, är Elias Sehlstedt den senaste länken, närmast intill den harmlöse skämtare, som i månen såg en holländsk ost, hvarpå de holländska sjökaptenerna i saligheten frukostera,
