5
får hos honom erfarenhet deraf, att kärleken är humorns moder. Äfven kritiska sinnen, för hvilka ett och annat i formen hos Sehlstedt måste förefalla felaktigt, hafva känt sig hänförda af denna kärleksfullhet. Från satiren vänder sig mången bort med en plågsam känsla, emedan den med sin brännspegel skarpt belyser de menskliga svagheter, vi dock alla dela. Men humorn upphöjer och vederqvicker oss, i det den visar att "verlden är ej så ful som vi henne ängsligt afmåla". En af Tysklands största estetiker, på samma gång en af dess förnämsta skalder, har i en mästerlig afhandling visat att satiren, elegien och idyllen utgå från samma källa. Ställer sig skalden på idealets ståndpunkt med gissel och hån öfver verkligheten, så skrifver han en satir; skildrar han idealet med en klagan att verkligheten ej motsvarar det samma, så blir hans poem en elegi; och framställer han slutligen idealet såsom för handen varande äfven i den bristfälliga verkligheten, så diktar han en idyll.
Elegier skref Sehlstedt icke gerna, rena satirer ganska sällan, men deremot författade han många idyller, och man kan säga att han sammangöt de satiriska och idylliska dragen på ett för svenska diktningen alldeles egendomligt sätt.
Det fins nämligen en gren af skaldekonsten, som må anses karakteristisk för vårt land, en poetisk återspegling af dess korta men herrliga somrar, som, enligt Bellmans ord, bjuda
« — — Fåglen sjunga,
Biet svärma, gäddan slå,
Och sefiren då och då
Flåsa i poetens lunga.»
Om vi våga uttrycka oss i ordalag, som motsvara denna stämning, så skulle vi vilja säga, att när solen börjar på att göra sin syssla oklanderligt, d. v. s. skina
