112
Dess gamla slott och fästen ligga öde,
Dess Köpingshus, dess Gränsborg och dess Strö.
Men om vi något litet oss bemöde,
Och ej var forsknings-lust är allt för slö,
Så kunna vi utaf de forna döde
Se vålnader ännu — och sedan dö.
Ty man kan se, om än en smul i sender,
Ruiner här och der på Köpings stränder.
Nu är emellertid ej tid att hvarken
Om forntid snacka eller den och den.
Jag steg i land, som Noach utur arken,
Förnöjd att torrskodd stå på land igen.
Jag bjöds på sexa uti Adams-parken,
Och der var gräddan utaf gentlemen:
Borgmästare, baroner och patroner
Och mat och bålar, tal och messings-toner.
Sen var det konsten att sig rekreera,
Ty dagen efter bar sitt egna kraf.
En skog af lärkträn jag besåg med mera,
Mekanisk verkstad och von Scheeles graf.
Guds långa dag användes att flanera,
Då gästfriheten någon rast mig gaf.
Jag gjorde resor, både små och stora,
Med Hallbergs Alva och med Sjöbergs Flora.
En vacker afton var jag till Kungsör,
Fast ej min mening var att länge bli' der.
En promenad till kyrkans höjd jag gör
Och ville kyrkans inre se omsider.
