8
kunde vara i nummerlotteriet, så ta' mig sjutton kan inte jag vara i tullen också! Det har funnits mycket sångfåglar der!" — hvarpå han som exempel nämner Arnoldson och Stenhammar. Man kunde också tala om Valerius, Afzelius och andra.
Unga Elias öfvergaf alltså Upsala, som han sedan ej återsåg på många år, och af det vindsrummet han bebott, fanns då, säger han sjelf, "ej en pinne qvar". Men innan han for sin kos, hade han låtit den "poetiske spindeln", d. v. s. pennan väfva sina långa eller korta trådar öfver papperet, och Upsala-Korrespondentens utgifvare, Emanuel Bruzelius, hade funnit dem vara af det goda slaget och låtit dem se ljuset i sitt blad. Ett helt dussin poem af —dt infördes der under loppet af 1832. Det första bland dem: "Den moderne krigaren"[1] blef mycket populärt och de flesta af dessa stycken intogos af författaren i ett litet, samma år i Stockholm utgifvet dikthäfte: Norrlandsblommor af —dt[2]. Denna samling börjar med ett (ej sedan återgifvet) qväde kalladt Pilten, hvarur vi anföra första versen:
En liten pilt jag fostrar opp,
En hjertans liten en:
Om lif han ger dock föga hopp,
Ty han är späd och klen.
Såsom läsaren lätt anar, var "pilten" i sjelfva verket den sångmö, som Sehlstedt sedan så ofta apostroferat. — Häftets innehåll råkade äfven i öfrigt ut för författarens censur, hvilket vi ej förtänka honom; af dess tjugufyra
- ↑ Parodi på la Sentinelle ("Vid månans sken")
- ↑ Ett af dessa poem: Den frommes afsked till sina vänner trycktes först i Upsalatidningen, sedan i Norrlandsblommor, och mer än fyrtio år senare i kalendern Nornan i egenskap af förment posthumt alster. Sehlstedts första dikthäfte var af öfvervägande allvarligt innehåll, till större delen dödstankar.
