En spinner ej; hon sitter tyst
vid fönstret med sin späda byst
mot aftonmålad ruta.
Hon ser på himmel, ser på jord,
som om hon sökte vackra ord
till vindens veka luta.
Men riddarn griper vid sin länd,
där fickan sitter, tung och spänd
av digra penningpungen,
Så vårdslöst dalrar upp han drar,
som om det byxeknappar var,
”Slit dem med hälsan, husbondfar,
och giv mig denna ungen!”
Då svarar bonden: ”Riddersman,
din ätt och börd jag skönja kan
men ej din dyrd och vandel,
Ditt mynt är blankt, dess klang är god,
men med mitt eget kött och blod
jag vill ej driva handel.”
Då riddaren: ”Din slemme lurk,
du tror jag är en hednisk turk,
som saltar slika lamm i burk?
Nej, bättre fick jag lära.
Du bonde, var dock ej så hård!
Jag har i Österland en gård,
den vill jag dig förära.
Där dricka mina oxar vin,
i vete rulla mina svin
och grymta till min ära.
98
