Du vägrar än? Så hör mitt ord:
Jag äger på den vida jord
ej ens ett skjul av bräder.
Den som skall dela lott med mig
får driva kring på vildmansstig
i himlens alla väder.
Jag satt på krog vid spel i natt;
där vann jag häst, där vann jag skatt
och dessa granna kläder.
Farväl! Nämn aldrig Snakendal,
hans blotta namn är skam och kval.”
Och sorgsen ut han träder.
Han går i mossgrön ekelid.
Det är den milda Brittmässtid,
då höstvioler blomma;
han bryter en vid månens ljus,
och ärnar lämna bondens hus,
till fots, med fickor tomma.
Men hon som lyssnat kvällen lång
till sina tankars tysta sång
vid aftonröda rutor,
hon reser sig från bänk och bord,
som om hon hört i vilda ord
en klang av milda lutor.
Hon går, och blicken lyser glad.
”Och är det sant, vad sist du sad'
så vill jag visst dig följa.
Hav tack för lotten som du bjöd!
Jag följer dig i skam och nöd
och över land och bölja.”
