Den här sidan har korrekturlästs
Aldrig varulv kryper fram
till mörka grottans gap,
plirar, likt det mildaste lamm,
ur natt och fångenskap.
Kungen går, fast gammal och tung,
med fröjd från slottet ner.
Munter blir den strängaste kung,
då sådan mö han ser.
Prinsen går, en skimrande prins,
i fadrens höga spår.
Landen stå med bugande lins
och viska där han går.
Vid karparnas damm med vattendill
och vass bland ek och fur
svärjer han prinsessan till
sin kongliga amur.
Hundra år och hundra år
och hundrade år därtill!
Kungalund, fast tiden går,
du ståndar stolt och still.
Sjunger du än om ung amur,
så sjung i dag för mig,
där jag går bland lind och fur
på kunglig kärleksstig.
135
