Den här sidan har korrekturlästs
En farande man, en käck plebej
i förstars fjät är jag
lämnar glad min levnads galej
åt vind och böljeslag,
landar och gläds åt lundars språk
och gamla ömma ord,
seglar igen mot okänd båk
med sång och vin ombord.
Spela, lund! Nu gångar en bår
mot strand bland stim av mört.
Stig, min sol från tilja våt
bland hyll och vendelört.
Lyft som i dans din smala fot
och sommartunna plagg:
stigen är trång med linderot,
med tagg och fläderdagg.
Mötas vi vid näckens brunn
i kungalundens mitt,
kysser du min skäggiga mun,
är hela riket ditt.
Glömd är lundens konungaätt
och draken sover gott.
Ensam här, med okränkt rätt
jag varulv är och drott.
Du är adelig och ung,
kan väl en krona få;
jag är alla narrars kung,
som skämtar med dig så.
136
