Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna,
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.
Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt baner av blod och gull —
tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.
PÅ VÄRDSHUSET KOPPARFLÖJELN
Vindragarn som en vallmo står
i svarta källargluggen,
och gult som mogna bjuggen
i fönstret skymtar flickans hår.
Och än har söderns Bacchus must
för nordens raska sällar,
och än har livet ungdomslust
och året ljumma kvällar.
Var dunkel timme flyger rapp
och luftig som en läderlapp
igenom nejden, vingårdsglad
med alla sina dungars blad
och rönn på bergets hällar,
och sunnan blandar sin musik
i sången, stark och Bellmanslik:
142
