Sjöng jag på allvar ur brusande lunga,
manligt, som stormen och lidelsen sjunga,
strax var du lomhörd och liknöjd och trött.
Vida jag drog genom kärlekens riken.
Väldiga vallar och gapande diken
sprängde jag över med blodet i svall.
Stod jag vid muren och knäppte på lutan,
såg jag förklarat ditt anlet vid rutan,
hörde de saliga tårarnas fall.
Gick jag till porten och slog på dess bräder,
gläntande kom du i svallande kläder,
viskade: ”Kyss mig, men se'n får du gå.”
Bad jag dig utgå i ära och följa
modigt min färd över hedar och bölja,
grät du: ”Ack ja” — men du kom ej ändå.
Drabbe mig skam, om ej själen mig brände
rent som Guds eld, då jag sjöng och bekände
dig vad mitt hjärta haft starkast och störst!
Dyrkade kvinnkön, hur vill du nu ha det?
Klingklang och narrspel? Det tunnaste spadet
släcker bekvämligt din lågande törst.
Nu är det vårtid, och ensam jag sitter,
trycker mitt spelverk mot hjärta som spritter.
Eva, din sångare går till sitt kall.
Hör, om du gitter,
hör min förtjusande vårmadrigal!
