Skön är en man, då han är vred,
men blöt och mjäkig är han led,
och kält och gnäll är kvinnfolkssed.
I denna värld av släta knoddar
som le och buga för en slant,
du späcke dina ord med broddar
och tale hälsosamt och sant.
I denna värld, så fräck och dum,
må mycken vrede hava rum,
och det är skam att vara ljum.
En man är än ett nordanväder
som blåser upp till hårdhänt strid,
och än en västanvind som träder
bland mänskorna oändligt blid.
Så följa andra män hans spår,
och barn och kvinnor, där han går,
stå trygga i sin svaga vår.
EN MADRIGAL
Nu vill jag sitta på svällande tuva,
spotta fiolen på halsen och skruva,
driven och lärd i mitt sångarekall.
Kvinnkön du ljuva,
hör en förtjusande, ny madrigal!
Sjöng jag om vårlek, som ynglingar göra,
vände du till mig ditt rosiga öra,
log så huldsaligt och utbrast: Så sött!
144
