KOM I LUNDEN
Kom i lunden, räck mig kannan
under våra lönnars glans.
Låt mig vira dig om pannan
mina jägarvisors krans.
Jordens höst skall ej fördärva
kransen som din spelman ger:
den är tecknet: du skall ärva
landet där ej sol går ner.
Skuggan som allt liv fördystrar,
tidens frost, som svala gör
dina obesjungna systrar,
finnas ej för visans mör.
Deras kärleks unga lundar
skifta aldrig doft och röst,
outsläcklig längtan rundar
deras bävande små bröst.
Fägring flyr; på ängen mister
sista nejlikan sin glöd —
visans mö på lätta vrister
dansar alltid frisk och röd.
Så, när sena vintrar slunga
snö i våra levnadsspår,
skall du blomma bland de unga
i min sång från trotsig vår.
Och då skola mänskor säga:
Sällsamt sälle Fridolin!
Huru vart han värd att äga
sådan skatt och pärleskrin?
