Hjältar, stormande kring jorden,
sökte fåfängt med sitt svärd
lyckan som är denne vorden
kamplöst på hans dunkla färd.
Och jag ler, då jag dem svarar,
som i trotsig vår jag lett,
och som nu min sång förklarar:
av ett under är det skett.
Där jag lopp min skalkhets vägar,
högg mig lyckan i mitt skört,
där jag drack min ampra bägar,
göts den full med ljuvligt vört.
SÅNG TILL PSALTARE
Nu ingen svag och ingen varlig flykt
skall lyfta oss från dessa stankens dalar.
Ej finns ett torn, för högt i höjden byggt
för sönerna av låga källarsvalar.
Hav tack, natur, för detta starka rus,
som räckt så länge över ungdomstiden
att det kan bära oss till glans och ljus,
då här blir skumt och dagen är förliden!
Nu låt oss timra äventyrens köl,
med fatens kimmar klädom våra spanter,
och gick vår färd förut i stilla öl,
så må den gå på böljebergens branter.
160
