Ej finns ett land, för skönt att eftersträvas
av våra stora drömmars vilda skrov.
Så högt som vattnen gå, vårt mod skall hävas.
Guds anda var i skeppet, fast hon sov.
LÖSKEKARLARNES SÅNG
Vid Fridolins bord satt en dag en främling som högt ärad gäst. Han var reslig och smärt med goda och flammande ögon, hans hy var mörk av mycket vägfarande, men i uppsyn, dräkt och hållning såg han ut som en adelsman. Få visste vem han var och varifrån han kom, men de som kände något om hans öden älskade honom. Man sade att han var bland dem som kommit längst i konsten att bruka motgångarna till självtukt och självlöje.
Han stod upp och sade: ”I din lustgård, Fridolin, har jag diktat min och alla rättsinniga löskekarlars sång; nu vill jag sjunga den.” Och alla som voro i salen lyssnade med bifall, medan den löse personen sjöng i högmod, harm och glädje.
Nu äro mörkrets fasor övervunna,
nu kan jag le, ty jag har skådat döden.
Nu äro smärtorna som ris förbrunna
i all den heliga och stora glöden.
Jag lever — flöden
av ungdom flamma upp ur årens bränder,
och mot det rika livet och dess öden
välkomnande jag sträcker mina händer.
