Sida:Samlade dikter 1943.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Det lider mot kväll och solen går ned
och boskapen kommer från betet.
Kring skogvaktarhuset står skuggan bred
från granhäcken längs med staketet,

Hon står vid brunnen på gulnande mark
med solgångens ljus över håret,
lik en blommande höstros, fager och stark —
en kvinna vid sjuttonde året.

Hon fyllt sitt ämbar men håller ännu
i tankar den blänkande veven.
Det lider mot kväll, och de höras ej nu
de knallande skotten och dreven.

Hon hörde dem dagen lång, då hon satt
och rensade lingon på logen,
hon följde hans jakt genom snårens natt,
på ljusa stigar i skogen.

Hon visste ej själv, hur timmarna flytt,
förrn kvällsklockan började klämta;
hon tänkte på honom, den främmande skytt,
vars lust är att sjunga och skämta…

Av multnande löv och potatisblast
så skarpt det ångar i vinden.
Det går på vägen; där nalkas med hast
en man mot skogvaktargrinden.

Ur bukiga väskan av grävlingsskinn
skymta spräckliga fjädrar,
och hunden rusar skällande in
och runt kring väggarna vädrar.


14