Hon bidar med sänkta ögonhår
och blossande anlete gästen,
det skälver i tinningens yviga vrår
och under den röda västen.
I granhäckens skugga vid enslig brunn
räcker hon välkomstbägarn,
och bägarn är hennes leende mun,
och jag är den lustige jägarn.
ÅSEN
Här lyfter han ur kärr och skog och ängar
den nakna, melankoliskt gråa ryggen,
en ensam fur i mager mylla tronar
som på en stång en hatt med breda skyggen.
O ödemark, du har min kärlek vunnit!
Jag älskar stigarna, de mänskotomma,
den flacka hed, där luft och dager flöda,
där ljung och timjan blekt i sanden blomma.
Och det är maj, och över åsen stormen,
min barndomsvän, den starke sångarn, drager.
Knappt spörjs här liv — i talln en kråka gungar,
en skara får det torra betet gnager.
Ett vekt och mäktigt jubel mig betager,
för alla fångna känslor öppnas låsen;
och ensam, ensam mellan jord och himmel,
jag vandrar sjungande framåt på åsen.
