Hoppa till innehållet

Sida:Samlade dikter 1943.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

så låt oss lägga det på vårens altar
och offra, sjungande och heligt rörde.
Se, många livets hedar ligga döda,
och jordens friska källsprång äro täppta;
så höj din stav, profet, och låt dem flöda
som änkans oljekruka i Sarepta.

Två skilda hopar nöta världens vägar.
Den ena skrider som vid sorgeklämtan;
kom, låt oss möta den med krans och bägar,
med varma blickar och oändlig skämtan.
Den andra är de mosigt överfeta
och dästa själars här; tag törneriset
och driv dem ut att hungra och arbeta,
ty dem är ingen plats i paradiset.

Vi sörja alla och vi yvas alla.
Vi äro alla allvarsmän och narrar.
Vi hyckla njutning, när vi svälja galla,
och spänna bröstet stramt, fast hjärtat darrar.
En ser man stolt på yppig likvagn åka,
en annan lomar av på fattigkärran;
farväl, kamrater, tills varann vi råka,
till märgen ömkligt nakna, inför Herran!


”OCH SOLEN LÖPER I JUNGFRUN”

Han gav sig uppåt landet
ett leende år,
när kring glimmande hår
skön jungfrun fäste bandet
för att utgå i lejonets spår.

202