Jag vet jag var en ibland jaktens kompaner.
Jag gick som i rus över ensliga planer.
Då kom du mig nära, och bäst vi tego,
jag talade ord som likt falkar stego
och foro som kungliga svanar i ljuset
och föllo och blödde för dig i gruset.
Då ville du svara med läppar som logo,
men orden dogo
i hornblåst och jaktskall som flämtande jogo.
När duvorna satt sig på grenarnas vacklor
och skaran drog hem under stjärnor och facklor,
då satt du fördold av gardinernas silken.
Jag vet jag var en i ditt följe, men vilken?
Kanhända den grå falkeneraregossen,
som såg med så hopplösa ögon på blossen;
kanhända den tyste och drömmande knapen,
som bar som förtyngd sina nyvunna vapen;
kanhända din jaktskald i mossgrönt kläde,
som än under lundarnas höstgula säde
gick ensam och sjöng på ett vårjaktskväde.
STJÄRNGOSSAR
Det går ett ljus i vår by,
det lyser genom fönstret på en gummas gråa hy.
Då vänder hon sig, kvidande
av ålderdom och lidande.
”Nu stryker döden kring vår gård i nyårsny.”
