3
Öppna de tunga kistor av ek
som gömma bak väldiga lås
den åldriga skatt som tiden gjort blek
men som varar och sent förgås.
Bred kläden och dukar på bord och bänk;
mot sjunkande, skyröd kväll
vill jag se de vita smyckenas blänk
och brokig bonad och dräll.
Där ligger den brudstass andlös och tom
som burits på klappande bröst.
Hur fjärran den vår då dess lin stod i blom,
och hur fjärran dess spånadshöst!
Tankfull du ser på slinga och list,
du unga i änkedräkt;
du bar dem av alla brudarna sist
i din ärbara bergsmanssläkt.
Det sjunger i vindens växande vin
som stråkar med sällsamt ljud
kring de dödas och levandes brudelin
i den sal där min moder stod brud.
Det sjunger om blomstrens prakt som blir blek
och om lyckans väv som består,
det sjunger om glädjens fladdrande lek
och om trohet i långa år.
